Solbacken: Perennrabatten / Pergolan (17/18)

Sittplatser skulle prioriteras i den här nya trädgården. Det hade vi bestämt tidigt. Inget mer flyttande och släpande på stolar och bord hit och dit.

En av de första  blev här uppe vid stora perennrabatten. Det var en plats där det passade bra att sitta. Det var också hit till det närmsta hörnet som trästockarna räckte till som kantning. Pergolan är byggd på fri hand bit för bit. Ett par fönsterbågar skulle på något vis passa in och en bit rostig armeringsmatta. Att det skulle planteras vindruvor på vardera kortsida var ett önskemål. En vit och en blå blev det. 

Samtidigt med stenkanten på flyttlådan och sparrislandets sittplats grusades blev det också kantat och grusat här. Mycket lättare med gräsklippningen!

Vinter- respektive sommarvy från en sittplats.

Vid ingången i pergolan växer en storfavorit, trebladsspiran (Gillenia trifoliata). Den här är min äldsta planta som når 160 cm. De tar några år på sig, men de är värda all väntan.

Vindruvorna då? Jo i somras lades ett nytt armeringsnät som tak och de två sorterna nådde varandra. Flera olika klematis klättrar här. Den som syns i hörnet är 'Romantika'.
Längst bort ser man den stora blå bolltisteln, den är så stor att jag kan gömma mig bakom den, om jag nu skulle komma på den tanken;)))

/Anette

Solbacken: Perennrabatten / Flyttlådan (16/18)

Bland det som var lättast att rensa upp tack vare den begränsade ytan var en gammal odlingslåda. Full med kvickrot och hallon. Allt togs bord och djupgrävdes i jakt på flyende rottrådar. Ny jord och gödsel blandades med den befintliga och så var det bara att plantera.

Planterade med alltför lite eftertanke. Särskilt buskpionplantorna som jag ömmat för sedan de frösåddes. De två största sattes i perennrabatten och några andra längs kanten i lådan. Åren har gått och med 15-20 cm tillväxt om året är de nu i ögonhöjd och tätt som bara den står de. Man kan knappt skilja dem åt längre.

På andra bilden syns några syrener i bakgrunden. Den vita är den dubbla 'Mme Lemoine', De två andra är parksyrener, fyra meter höga bildar de en fin vägg under de ännu större lindarna. Närbild på de två parksyrenernas blommor.

Träramen började ge med sig efter några år. Det sammanföll med att vi fick borrat för bergvärme. De som gjorde jobbet fick då upp några stenar. Då var det snabbt som tanken att ersätta träet med stenar. Formen blev en annan än den raka. Det var lite pyssligt att få stenarna stadigt på plats. De håller att stå på för min åtkomst till att rensa.
För att snygga till kanten ytterligare, blev det grusat intill stenkanten.

Vad är det då som jag planterat här?
Några som kan nämnas är dvärglewisia, en klint (Centaurea bagadensis), gullflocka, några nejlikor varav en liten söt som heter Dianthus nardiformis.

/Anette

Solbacken: Stora perennrabatten / Första tiden (15/18)

"Stora perennrabatten"

Rundvandringen är snart avklarad. Vi är tillbaks vid utgångspunkten vid lilla ladan, vänder oss västerut. 

Jag delar upp inlägget i fyra delar. Först lite historia, sedan kommer en del om "Flyttlådan" (16:e), den odlingslåda som syns allra högst upp till vänster på första bilden. Tredje delen om "Pergolan" (del 17) och området ikring denna. Sista (18:e) hur det blivit som det blev.

Första våren gällde till en början; avvakta, vänta och se. 

Ändå tog det inte lång tid för mig att börja rensa. Hallon, kardvädd, tistel och kvickrot för att nämna några.

På första bilden har det klippts och grovrensats. Några pallkragar har lagts ut i gräset för flyttväxter.

Efter grovrensningen anades viss struktur. Perenner längs den högra (=norra) sidan. Spretig vaktmästarklippt sibirisk ärthäck tillhör grannarna. Här står också några gigantiska lindar i en lång rad, som gör att skuggan kommer till hit vid 16-tiden.

Föreställ er ljudet av humlor och bin som surrar!

Innanför perennraden har det funnits två rader med jordgubbar.

En primula, några spridda lökar och en blekgul klocklilja blommade tidigt. De sparades förstås, men jag rensade mängder med kardvädd, tistel och kvickrot. Maken hittade några stockar uppe på lilla ladans vind, de fick bli kanter så långt de räckte.

Energin till att gräva upp och rensa räckte när jag delade upp det hela i etapper.

Lavendel kändes som en självklar växt till kanter.
Trampstenarna blev ohanterbara. Dels försvann de sakta när maken "hittade" dem och använde dem på andra ställen, sedan blev det omöjligt att hoppa omkring, för de där växterna de gjorde just det; växte! Det blev mindre stenkantade gångar istället. Fungerar skapligt, för de där växterna har växt ännu mera...

/Anette